sussnanna

Lördag kl 16.45 gick mitt vatten. I stress å panik ringer jag Rickard som åkt å gymmat å han svarar inte!!! Ringer Anna, ringer syrran å sist förlossniongen som ber mej komma in inom 2 timmar för kontroll. Sen får jag tag på Rickard.
Är inne på förlossningen innan kl 18, görs en kontroll, värkarna har inte satt igång så jag får åka hem.
Söndag kl 03 åker jag in igen efter att mina värkar blivit starka. Görs kontroller igen å sen får jag gå omkring lite för att bebisen ska komma ner i bäckenbotten.
Kl 06 får jag lägga mej inne på förlossningen, får lustgas eftrersom värkarna är onda men bebisen vill inte komma ner. Efter ett tag får jag även epidural.
Då mår jag bra ett tag, epiduralen å lustgasen hjälper, jag har inte ont, jag känner mej lugn. Nu va de bara att vänta.
Kring kl 12 är jag öppen 10 cm, men får inte krysta för att bebisen forftarande är för högt upp. Om jag krystar riskerer jag att trötta ut mej. Så nu efter de här kommer smärtan tillbaka, att försöka hålla tillbaka när man inget annat vill än krysta va svårt.
Kl 14 kommer en ny barnmorska in, lyckan att se att de är samma som förlöste Noah gör mej glad å lättad (de gick ju bra då utan större smärta )
Men de är nu de jobbiga börjar. Barnmorskan måste hjälpa till för att barnet ska komma ner, så jag får ut henne nångång. Hon är "där nere" trycker, drar, river allt för att göra mer plats för bebisen. Så håller de på minst 1 timme. Jag är trött, har har så ont "där nere" redan innan hon ens har gjort ett försök till att komma ut, innan jag ens fått börja krysta (annars får man ju först ont när huvudet är påväg ut). Jag är så öm å nu vet jag att de kommer göra ont när jag väl får krysta.
Å krystandet är hemskt, de gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mej till, vet inte hur jag ska hantera smärtan så jag bara skriker å gör mitt bästa.
Å tillslut kommer hon äntligen kl 15.33
Med huvudet åt fel håll, alltså hon tittar uppåt. Vilket just gjorde de svårt för henne att komma ut å ner.
Tur de gick, vet många som haft bebisen tittande uppåt å de har slutat med akutkejsarsnitt. Så jag slapp de iaf, de tackar jag för :)

Men att de här förlossingen va svårare, tröttsammare å smärtsammare än Noahs de är de ingen tvekan om. Denna va rent utsagt hemsk! Å efter de här kan jag ärligt säga - aldrig mer!
Men de är väl lätt å glömma de onda nu när jag ser på min fina fina tjej. Men jag ska försöka minnas

Tur att belöningen efter smärta å hårtarbete är de värdefullaste å vackraste som finns nämligen:
Äkta kärlek!


Jag är löjligt lycklig nu å svävar nånstans högt i de blå med mina två vackra barn å min fina fina karl