sussnanna

Igår blev min lilla tjej 3 månader. Tiden har gått fort men ändå sakta, fort för att hon redan är 3 månader men samtidigt sakta för de känsn som att hon alltid funnits. Minns inte hur de va å vara utan henne.

Jag älskar den här itden nu hon är mer vaken, hon pratar, följer mej med blicken, säger jag ett endaste ord till henne får jag ett stort leende tillbaka. Hon är extra killig under hakan å armhålan, hon skrattar gott då man pussar henne där. Underbara härligt skratt!

De är nu de börjar hända så mycket, hålla huvudet själv, rulla, smaka annat än bara mjölk, sitta själv, åla, krypa å gå. Allt detta kommer att ske inom dom närmaste 8-9 månaderna typ.

Jag har så blandade känslor.

Eftersom att vi bestämt till nästan 100% att vii inte ska ha fler barn vill jag ha min lilla tjej liten för alltid, bebistiden är underbar å jag vill ha den kvar så länge de går. För tanken på att jag aldrig mer får uppleva den igen gör mej lite lessen (får tårar i ögonen i detta nu bara jag tänker på de).

Men samtidigt känns de som att jag ändå inte vill gå igenom allt igen, de räcker nu å de är bra såhär. Men jag kan inte låta bli att bli sorgens ändå. Aldrig mer en bebis, de låter hemskt :/

Men vem vet om 5 år klanske vi känner helt annorlunda, saknaden efter en liten bebis kasnke blir för stor å vi kanske vill ha fler. De är så svårt å veta vad framtiden utvisar men för stunden är Tilja våran sista bebis å jag ska njuta av varje sekund!!