Tänkte ta ett inlägg då jag lättar på hjärtat lite.
Erkänner att denna tid med Tilja inte varit så lätt, har de inte varit de ena så har de varit de andra.
Första två månaderna va en dans på rosor, hon sov å åt, va glad å nöjd å jag tänkte att wow de här blir enkelt.
Men två månadr gick å hon började sova allt mindra, hon började få utslag på hela kroppen, magbesvär å var olycklig.
Vi fick diagnosen mjölkallergi, provade mjölkfritt inget blev bättre å magen blev bara värre. Yttligare 1 månad gick med bekymmer å besvär, ont i mitt hjärta gjorde de att se Tilja ha ont å jag ville inte se henne utan kläder, vågade knappt röra henne för de kändes som att hennes hud skulle gå sönder.
Läkarn gav oss nytt recept på annan mjölk å remiss till sunderbyn. Den nya mjölken hjälpte mot magen men inte utslagen så dom kämpade vi med, hon sov dåligt, stökade bökade å hade de obekvämt. När vi tillslut ca efter sådär 3 månaders väntetid fick göra pricktest i sunderbyn kände jag för första gången på månader en enorm lättnad. Tyckte vi fick bra hjälp å efter att vi smort in henne men den kräm vi fick blev hon fin i hyn, va som en ny tjej glad å kunde sova.
MEN detta höll bara i sej en vecka, nu är vi där igen! Hennes hy är knallröd, stora röda fläckar å små små prickar från topp till tå. Å jag känner mej bara totalt maktlös än en gång....
De är psykiskt jobbigt för mej som bara vill att hon ska slippa allt skit för jag vet vilken glad tjej hon egentligen är då hon inte har ont å de inte kliar, jag vill inte att hon ska ha de jobbigt. Jag blir lessen när hon är lessen. Psykiskt jobbigt att känna sej maktlös när Tilja bara gråter å gråter å inget hjälper.
De är fysiskt jobbigt då jag dagarna i änden gör, gör å gör saker å knappt har tid att gå på toaletten då jag måste ha Tilja i famnen, å dum som jag är så prioritetar jag tex städning när TIlja sover å inte att slå mej ner å ta de lugnt (har väl lite mej själv att skylla men kaninte slappna av om jag inte vet att allt är gjort)
Jag har ingen tid att tänka på mej själv. Eftersom att jag inte bara har Tilja att tänka på , har ju även Noah.
Allt detta resulterar till att jag själv kommer i sista hand, vilket oxå gör att jag inte har nån ork att ta tag i mej själv som ex att försöka gå ner i vikt. Jag vill absolut inte se ut så som jag gör idag eftersom de inte är jag å se ut såhär. Men jag tänker för ofta "detta är jag värd, de är de enda lyxen jag har" å så tar jag å äter en massa. Vilket gör att jag sen får ångest å känner mej ännu mindre glad.
Allt är en ond cirkel som går runt å runt å som jag för största delen måste sköta själv då rickard jobbar. Ingen hjälp nånsin, ingen som kan ex hjälpa mej med en sån enkel sak som att hämta noah från dagis.
Jag känner bara att jag börjar vara ganska trött, drar mej tillbaka mer å bara är....
Jag har även börjar undra vad vi gör här? Varför bor vi i Luleå? De finns ingenting här som håller oss kvar här, De skulle vara mycket lättare för oss å bo alltingen närmre min familj eller Rickards.
Detta ville jag bara få ur mej. tack å hej
